Vilks.net

Thomas Anderberg har som sagt skrivit en intressant artikel i DN. I viss mån är det en överraskning. Varför klarar inte någon av konstkritikerna av att gå in med ett sådant perspektiv? Istället blir det musik- och litteraturskribenten (tillika filosofen) som får ta hand om detta.

Rondellhundsteckningen ”har mer gemensamt med traditionella skämtteckningar än med allt som ingår i den högkulturella traditionen.”

Jag tänker här på de ständigt återkommande referenserna till de danska karikatyrerna. Kritikerna har inte förmått att skilja på karikatyrer och konst. De danska tecknarna gjorde inget konstprojekt men det hindrar inte att den ödesdigra förenklingen ”bild = konst” dyker upp, trots att man borde ha klarat av att se den grundläggande skillnaden.

Mera komplicerat är hans mening om att ibland ”kritikern kommer in först när konstnärens status redan ordnats, vanligtvis med uppmärksamhet i medierna.” Mediestatus är inte detsamma som konststatus och kritikerna har vetorätt. Jag har svårt att finna något exempel på detta utom Anna Odell där kritikerna till en början förhåller sig avvaktande. Legitimeringen är annars ganska given i det fallet. En konsthögskolestudent som gör sitt examensarbete i form av en socialkritisk intervention är inte något direkt oväntat. Det speciella är det kompakta folkliga motståndet som säkert påverkade kritikerna till en alltmer positiv hållning.

Förvirring kan var gynnsamt för ett konstprojekt, skriver han vidare, och nämner Warhol som exempel. Förvirringen i fallet Warhol var en intern historia, konstvärldens bekymmer med det begynnande uppbrottet ur modernismen. Rondellhundens förvirring kommer främst av att den kommer lös i världen utanför konstvärlden, att ett socialkritiskt projekt faktiskt påverkar något. Sådant är ytterst sällsynt och i konstvärlden är det underförstått att det skall röra sig om kritik av USA-imperialismen, kapitalismen osv. Marken blir här synnerligen osäker vilket framkommer i den artikel, också i DN, som Dan Jönsson har skrivit. Han är bekymrad, Vilks bör bekänna färg. Står han kanske på högerkanten? Eller är han solidarisk med samtidskonstens vänsteragenda? Eller struntar han cyniskt i sådana detaljer? Efter att ha funderat på färgbekännelsens estetik har jag kommit fram till att det bästa svaret är: ”I am a working class hero”.

Anderberg har sin käpphäst: Konsten är evig och dess identitet är det estetiska. Till slut klämmer han fram det: ”För när de estetiska värdena hamnat på sophögen återstår inte mycket annat än den nihilism som leder till total förvirring efter kapitulation inför marknadens värderingar där konsten till slut bara blir värdepapper.”

Så enkelt är det inte. Konst som omedelbart säljer alltför bra möter stor misstänksamhet. Ser man genom vad som är aktuellt i samtidskonsten är det inte fråga om någon försäljningslista. Exempelvis är video och performance framskjutna tekniker. De ingår ofta i samtidskonstens undersökande projekt. Inte några storsäljare men det är där man finner mycket av dagens kvalitetsstatus. Dessutom finns det stor konsensus kring kvalitet. Så trots att man har gett de estetiska värdena en sekundär betydelse råder det ingen förvirring i den frågan.

Anderberg ställer också frågan om vad som är en god provokation. Det är nog ofrånkomligt att ett kännetecken på en god provokation är att den kallas för dålig. Om kritikerna mer eller mindre enstämmigt benämner något för ”god provokation” torde det vara en ljummen anrättning. Om man skall komma fram till ”god provokation” får man vänta och se var sakerna landar. I förvirringens stund finns inga säkra svar.

Spy Bar med Viggo Cavling i fonden

Utanför Moderna

Det finns några intressanta artiklar som jag skulle vilja kommentera, bland annat Thomas Anderberg i dagens DN. Men det får vänta, resurserna räcker inte till just nu. I morgon finns jag på Spy Bar i Stockholm: Resumébar.

Igår fick jag en kuvert som visade sig innehålla ett antal barnteckningar. Uppenbarligen utförda av muslimska barn som en kommentar till min teckning. Vem som arrangerat det här, var och mera precis vilka som deltagit fanns det inga uppgifter om (poststämplat i Stockholm). Enbart teckningar och skrivna kommentarer. Man kan nog benämna detta lilla projekt “Kränka tillbaka”. Här är några exempel:

Trots allt, i konsten är tålamod en egenskap som kan ge god utdelning. När rondellhundsprojektet drog igång 2007 blev det uppfattat som kulturskymning, en tom provokation, onödig. Motståndet saknas inte heller nu, långt därifrån, men klimatet är ändå annorlunda. Framför allt är jag nöjd med att kartläggningen av konstvärlden har gett så bra resultat. Jag skall göra en heltäckande sammanställning av hela saken när allt material har kommit på plats och det hela har lugnat ner sig.

Ty fortfarande kommer det in intressanta tillskott i debatten. Johan Lundberg, min gamle trätobroder, har fångat mycket av essensen på den svenska samtidsscenen i sin välskrivna artikel i DN. Att han under en längre tid framgångsrikt fört en kampanj för traditionell konst och traditionella värden beror inte minst på att de som befolkat angreppssidan inte precis har imponerat med sin argumentation. Med sådana fiender kan det bara bli framgångar.

Annette Kullenberg försöker få liv i Peter Cornell med en armbågstackling i Expressen. Jag har tidigare kommenterat Cornells rondellhundskritik. Han visar att de gamla modernisterna (som numera uppträder som representanter för samtidskonsten) har svårt med det elementära i en sådan företeelse som konceptuell konst. Rondellhundsprojektet handlar inte mycket om teckningen utan om processen och inte minst om konstvärlden. Det är den som skall leverera och levererat har den också gjort. Vad Cornell som kritiker borde ha gjort var att först skriva det han faktiskt skrev. Sedan skulle han gå tillbaks till sin egen artikel och läsa vad han hade skrivit. Där får han då ta del av hur konstvärlden beter sig inför det överskridande: Hur ser konstvärldens gränser ut, vilka är dess fördomar? Uppfylld av känslor och vilseledd av en teckning av en hund förlorade han sig tydligen i sin egen överlägsenhet.

Jag har vid åtskilliga tillfällen ondgjort mig över konstinstitutionernas presentationer. Vilka är dessa skribenter? I regel är texterna osignerade. Göteborgs konstmuseum tillhör de värsta syndarna. Idag fick man till det så här ”tar upp frågeställningar kring ett etniskt såväl som
ett genusrelaterat perspektiv”. En eventuell variation torde ligga i att man har bytt ”genusperspektiv” mot ”genusrelaterat perspektiv”. Vad man skall kalla dessa skribenter annat än samtidskonstens dödgrävare.

I Norge har man ett hett ämne som tidigare har varit på tal även i Sverige. Att bojkotta Israel. Konstnärerna samlar sig till en bojkott. Stopp för utställningar och om det kommer någon går man inte dit. En alldeles hopplös idé som redan i inledningen skapar oenighet. Mer kan man läsa här.

Skall man ge sig på Israel krävs det drastiska åtgärder. Det enklaste och effektivaste torde vara att damma av den gamla judesuggen och skicka ut den på en osäker resa försedd med president Benjamin Netanyahus ansikte. I vissa kretsar skulle det kunna uppfattas som en svår kränkning av den israeliska regeringens högerpolitik samtidigt som risken är överhängande för att bli anklagad för antisemitism. Och bli påhejad av äkta antisemiter. Skulle konstvärlden klara en sådan omgång? Förmodligen. Kritiken av Israel som är given i samtidskonsten borde vara starkare och dessutom entydig nog att kunna fördriva påståenden om antisemitism.

Handling är emellertid inte samtidskonstens starka sida. Därför väljer man istället att diskutera en eventuell bojkott som inte kommer att bli av.

Ett annat ämne inom den provokativa sektorn är pedofilin. För ett bra tag sedan fanns det höga förväntningar på att Bjarne Melgaard skulle visa pedofila bilder Astrup Fearnley Museet (notera den solida och välrenommerade platsen för det möjliga brottet). Av detta blev intet. En artikel i Kunstkritikk kommer med några funderingar om hur saken utvecklade sig.

David Adamo Installation Whitneybiennalen

Alla är kanske inte bekanta med vad den internationella samtidskonstens handlar om. För ordningen skull skall det därför sägas att sedan 90-talet och alldeles särskilt under 00-talet har denna konst i stor utsträckning engagerat sig i samhällsfrågor; ibland benämns detta social kritik eller civilisationskritik. Rondellhundsprojektet faller så långt in i de konventionella banorna men därefter blir det tvärstopp: Samtidskonsten har en bestämd agenda kring vad som är korrekt och inkorrekt. Korrekt är i det närmaste identiskt med vad som är politiskt korrekt. Man kan också lägga till att uppställningen följer ett vänsterorienterat mönster. Av hävd är konsten radikal, radikal i vänsterbemärkelse: mot USA och kapitalismen, mot den ekonomiska globaliseringspolitiken etc.

I en artikel i Helsingborgs Dagblad skrev konstkritikern Linda Fagerström en artikel vars pedagogiska värde är utomordentligt. En läsare som, med någon distans, tar del av denna text kan lära sig en del om konstvärlden. Rubriken är föredömlig ”Låtsaspolitik och verklig konst”.

Fagerström vill i sin artikel visa hur riktig socialkritisk konst skall se ut och hur den inte skall se ut. Det senare drabbar tveklöst rondellhundsprojektet. Hur ser då idealet ut? Hon väljer Teresa Margolles projekt What else could we talk about?. Margolles representerade Mexiko i fjolårets Venedigbiennal. Det handlar om knarkhandelns offer i Mexiko, blodiga, grymma och cyniska avrättningar som knarkmaffian bedriver. Blodfläckar på tyg från offren ingick i utställningen. Släktingar till offren tvättade kontinuerligt lokalens golv med en blandning av vatten och blod.

Utställningen lovprisades av konstvärlden och många kritiker anser att det var det bästa verket i hela biennalen. Man har ingen anledning att ifrågasätta kvaliteten i detta projekt. En helt annan sak är vem som träffas av det. Här blir det genast mycket stummare. Det skall ge en tankeställare eller eventuellt en uppmaning till knarkanvändare i USA och Europa som genom sin konsumtion skapar personliga tragedier i Mexikos undre värld. Var det någon som intresserade sig för att diskutera denna fråga? Nej. Tog konstvärlden åt sig? Nej. Tog någon åt sig? Knappast. Cyniskt nog slutar detta tragiskt fängslande projekt med att vara en häftig installation för konstvärlden att gotta sig åt. Margolles intar nu plats 585 i världsrankingen på artfacts.net.

Som jag så ofta brukar säga: Konst är bäst i konstvärlden. Där stör den ingen och kan framträda som ”riktig konst” alltså verkningslös och beundrad för sin enbart teoretiskt politiska potential. När vi så får ett av dessa sällsynta tillfällen då något tränger ut i världen utanför och denna värld reagerar med en överväldigande vilja att föra diskussioner kring frågor som onekligen aktualiseras är konstvärldens medlemmar inte med på noterna – ja, då är det fel….

Fagerström tror sig veta hela bakgrunden om den listiga konstnären som räknat ut allt på förhand utan att ett ögonblick fundera på om det inte är hon själv och konstvärlden som är det centrala målet i projektet. Fantasi saknar hon dock inte. Förra gången, 2007, när hon skrev om den, tyckte hon sig se en kopia av en mesopotamisk skulptur, den här gången ser hon en kentaur.

Lägg märke till sista meningen i Fagerströms text. Hur skulle det vara om Fagerström någon gång steg ut ur konstvärlden och tog reda på hur det ser ut i den verkliga världen?

Teresa Margolles

Idag har jag ägnat mig åt att guida en konstförening på Miroutställningen i Arken i Köpenhamn samt utställningarna Färgen i konsten och Homo Sapiens Sapiens av Pipilotti Rist på Louisiana. Varje förflyttning som jag nu gör skall säkerhetsbedömas och den danska säkerhetspolisen kom fram till att det behövdes två livvakter. Riskerna var, som jag ser det, mikroskopiska. I dessa utställningsmiljöer samlas medelklassen på lördagens kulturutflykt och den miljön är lugnet själv. Men det är inte jag som bestämmer vilka beslut som skall tas.

I morgondagens DN publiceras en intervju gjord av Birgitta Rubin. Som en burlesk motsats kan man också följa Parlamentet på tv4.

Konstnär med två livvakter

Tack för många intressanta kommentarer. Tyvärr har jag inte kapacitet för närvarande att i någon större utsträckning vara med i diskussionerna. Men det ändrar sig nog snart.

Med det krav som en del av konstvärldens koryféer påbjuder, att jag skall be offentligt om ursäkt, är det lätt att förstå att tills vidare är konstvärldens bättre visningsplatser obönhörligt stängda. Men det går att nå ut genom helt alternativa vägar. Idag kunde jag öppna en plats för min performancekonst genom tv4 där man har varit generös nog att låta mig äntra Parlamentet. Programmet sänds på söndag.

Så kan man fråga sig: Hur lyckat är ett möte mellan den brutala komiken och konsten? Jag kan inte påstå att det fungerar - eller egentligen tvärtom. Hur det kommer att te sig vet jag inte förrän den slutgiltiga versionen visas men det finns ett hack mellan komik och konst och jag tror man kan uppfatta det. De kära komikerna intresserade sig för provokationer och det är samma visa i många läger: Man tänker sig att det är nödvändigt att ta i så det knakar. Konstprovokationen är i regel långt mera avskalad. En liten rondellhundsteckning är inte mycket att visa upp i sådana sammanhang men den klarar sig bättre än överarbetade sexuella fantasier. Emellertid föll jag för Babben som hade tagit med sig en liten raka (liknade en osthyvel). Som försvarsvapen. Eftersom en del av mina kritiker kritiserat min yxa som ett alltför aggressivt vapen - det kan leda till allvarliga skador på den som träffas - är denna raka nog det politiskt korrekta försvarsinstrumentet.

Mitt primära intresse med rondellhunden handlade om konstvärlden. Ingen tvekan om att projektet levererar. I en artikel i DN klarnar bilden av konstvärlden när Dan Jönsson tar till orda. Jönsson var en av de få som uttalade sig positivt när det begav sig 2007. Något överraskad var jag och först nu har hela historien kommit fram.

Den progressive konstkritikern är inte främmande för att en konstnär utmanar konstvärldens gränser även om detta skulle innebära att gå utöver den rådande politiska agendan; konstvärlden som har kvittrat att vi är så fria att vi inte har några gränser. Men det har man ju. Frågor som berör Islam, andra exempel är pedofili och Cuba. Så långt finner Jönsson saken acceptabel men det finns förbehåll. Den gränsöverskridande konstnären måste klart och tydligt visa att han inte är engagerad i sådana frågor. Därför råder ett förbud att delta i diskussioner eller överhuvudtaget att ge utrymme åt själva innehållet.

Befinner man sig på rätt sida om den politiska demarkationslinjen föreligger inget hinder för att fritt delta i debatten efter gottfinnande. Ett sådant exempel finner vi i en ytterligare artikel i DN skriven av Gunilla Sköld Feiler.

Jönsson stegrar sig ytterligare inför ett från mig hämtat citat som har fått en viss popularitet: ”Jag har en udd mot Islam”. Andreas Malm kastade in detta i diskussionerna, som Malm plägar är det taget ur sin kontext. Läser man hela meningen är motivet att Islamrepresentanter ofta presenterar sig som den absoluta sanningens budbärare med krav på bokstavstolkning. Jag har svårt att se detta som särdeles graverande.

Jönsson tar också upp ”förlåtelsetemat” som på senare tid har framhållits av flera skribenter (se Fokus). Han föreslår att den konsekventa fortsättningen av konstprojektet skulle vara att konstnären bad om ursäkt. Det är inte ofta konstnärerna får konkreta råd av kritikerna och huvudregeln är att sky sådana förslag som pesten. För vem skulle tro på en ursäkt framförd som en del av konstnärligt projekt? Vad skulle ett falskt och djupt ironiskt inslag ha för mening? Skall vi tillbaka till 1633 och Galileis offentliga avbön sedan han kränkt den i skriften givna sanningen?

Kritikern tycks också hysa oro för att konstnären inte visar någon oro. Jönsson drar till med en knorr om detta men skälet är enkelt. Jag har varit med förr och vet att när hotet är hett, medierna varma, tillslaget genomfört är kusten för en tid klar. Någon galning kan visserligen få för sig att satsa på en spontan operation men den risken är inte så stor.

Vänligare skriver Sinziana Ravini i Helsingborgs Dagblad. Jag har vid flera tillfällen framfört en ganska hård kritik av Ravinis texter. Nu hade hon ett tillfälle att ge igen för gammal ost. Men hon visade sig istället storsint och balanserad. Hon bringar också något i dagern som bland kritikernas och debattörernas allvarsmän och kvinnor har lyst med sin frånvaro: Komedin.

Skriftligt allra bäst? Galileis avbön 1633.

Jag insåg snart att ej heller idag kunde jag dra till skogs, till berg och hav, till virkessläpning och spikandet. Inte heller var det möjligt igår när jag hade National Public Radio på besök. Ingen anledning att klaga, när det kör starkt är det möjligt att få sagt något i det ständiga försvar som jag får hålla på med. Jag förstår att mina motståndares problem är mitt företags ovärdighet. Att hålla på med en kränkande rondellhund. Har inte mänskligheten något bättre att komma med? Fast en rondellhund kan, trots att den tillhör en svag och utsatt grupp, räcka långt, i varje fall verkar det så. Ikväll höll jag också en föreläsning om gammal och ny konst i Helsingborg. Jag skall också göra ett inhopp i underhållningsbranschen. Mer om detta senare.

En kommentar som jag har funderat på är den här från signaturen Maja:

”…men allting är inte så enkelt, att det som är för oss med västvärderingar är ok. i resten av världen. Är det västs uppgift att uppfostra resten av världen?”

Jag tror att svaret är enkelt. Det är de facto västs uppgift. Ser vi på alla våra kära debattörer och intellektuella är deras budskap alltid västbudskap. Vilken politisk hållning föreslår man för resten av världen? Ja, inte är det mångkulturella. Visserligen talar en hel del för mångkultur men det konceptet är genuint västerländskt. Debattörernas sätt att debattera och deras syn på sin egen roll är självklart västerländskt. Auktoriteterna som åberopas är den västerländska kanon av filosofer, författare och andra markanta profiler. I denna är ingenting absolut givet, det går att välja och man lägger nya namn. Jag antar att man också tänker sig att så skall det gå till – som det går till i väst.

Väst har naturligtvis problem med sig själv eftersom uppfostrandet inte bara gäller resten av världen utan också det egna folket och de antiintellektuella strömningar som ständigt dyker upp.

Sannolikt har konstteoretikern Boris Groys rätt när han skriver att Cultural Studies är en genväg till att expandera västerländskt tänkande och västerländska värderingar. Genom att studera och möta andra kulturer blir det enklare att komma fram till hur de skall anpassas till väst. Inte så att man skall ta bort vanor och traditioner. Dylika företeelser stör inte den västerländska utbredningen utan ger tvärtom lite färgstark formförnyelse.

Jag vet att det minst av allt är politiskt korrekt att komma med detta påstående. Men det finns redan i startögonblicket när de västerländska representanterna berömmer en främmande kultur. De främmande kulturerna brukar inte lovprisa den västerländska utom när de redan har blivit frälsta.

Adel Abdessemed Also Sprach Allah 2008

Repriser, repriser så är det i debatten. Rondellhundsäventyret går sitt andra varv och för den observante är mycket detsamma. I dagens DN framlägger Kajsa Ekis Ekman sin lilla fråga som hon själv besvarar:

”Var inte målet med Vilks teckningar just att muslimer skulle bli arga? Någon annan poäng är svår att se – ingen annan är intresserad vare sig av Muhammed eller av något tabu om hundar.”

Som ni ser hjälper det inte att konstnären själv har delgivit sina intentioner och hur noggrant han har förklarat det osannolika i den stora spridningseffekten. Hon har dessutom fel i sin bedömning om vem som blir arg. Minst lika arga som vissa muslimer har ett oöverblickbart antal debattörer blivit. Ekman tycks själv vara både intresserad och arg. Artikeln behöver nog inte kommenteras mer än så. Men hon borde läsa på lite mer om hur provokationen fungerar i konsten. Det finns ett antal möjligheter att krångla till sina resonemang för att få bort den besvärliga yttrandefriheten.

Peter Cornell som känslig flanör

Konstvärlden har varit något vänligare inställd den här gången. En av dem som inte är det finner man i Peter Cornell som gnisslar i Expressen. Ja, det är en gammal goding som vi har hört från många håll otaliga gånger:

”så är Vilks teckning en väl kalkylerad provokation som förolämpar vad många muslimer håller för heligt. I Europa har de redan en utsatt minoritetsposition.”

Väl kalkylerad var den inte. Vilks var inte så smart som man tror. Men det är inte en förolämpning enbart för vad många muslimer håller för heligt utan minst lika mycket vad många konstkritiker håller för heligt. Då rör det sig inte om objektet utan att det sägs och kan drabba den svaga gruppen vilket är det välbekanta motivet hämtat från vänsterns partibok.

Efter en halsbrytande parallell samlar sig Cornell till en slutlig värdering. Den annars så adjektivrike och Proustrefererande Cornell (se hans artikel om den goda konsten, Håkan Rehnberg) får bara fram ett enkelt substantiv: Dumhet.

Nå, jag skall inte klaga, det här är vad jag har tjatat om hela tiden. Vad du må och icke må uti samtidskonstens rike.

Nu kommer den oemotståndliga muntrationen, uppdaterat musikalinslag:

THIS is a work by Mats Falk

Efter en tidig uppstigning i Stockholm nådde jag mina soliga hemtrakter för att sedan medverka i ett radioprogram som gick via en studio i Helsingborg. Innan dess hann jag uppsöka en expert för att ordna med min mobiltelefon som under ett par dagar fått besök av hundratals sms som den okände mannen sänder mig. Föga kärleksfulla budskap men alltså många. Nu är det stopp med den trafiken och tydligen är han frustrerad när han gör sina telefonuppringningar för att kontrollera om mobilen är påslagen.

Programledaren i radion frågade mig hur man kränker svenskarna. Han hade försökt med Astrid Lindgren som pedofil men det hade inte haft någon större verkan. Nej, sådant bryr sig inte svensken om. Försök med naturreservatet eller någon fridlyst fågel föreslog jag.

Efter att ha chattat via Helsingborgs Dagblads webbtv åkte jag hem för att skriva en artikel på Newsmill. Den lär ligga ute nu. Under tiden pågår rättegången mot de sista finkade i Irland. Jag skulle tro att även dessa kommer att släppas. Det är mycket svårt att fälla på indicier, att man har planlagt ett dåd innebär inte att det verkligen skulle utföras…

För dem som visat intresse för rondellhundsteckningen skall jag nu sätta fart med att leverera. Den kostar sålunda 500 kr och det går bra att skicka ett mail till lars.vilks swipnet.se för att beställa en.

Från gårdagens debatt i SvT